Del III och IV

Innan berättelsen om tjörbon K. A. Andersson fortsätter kan det vara på sin plats att göra en tillbakablick på resan från Göteborg. Efter några strandhugg passerade Antarctic den 23 november 1901 ekvatorn och i och med det sattes arbetet i gång med att konkret förbereda det vetenskapliga arbetet. I det ingick en omstuvning av lasten för att skilja de saker som skulle behövas vid vinterstationen från vad som kunde vara kvar på fartyget. Alla deltog i göromålen som ingalunda var de angenämaste i den fruktansvärda hettan i det trånga lastrummet. De som kom upp därifrån var nästan inte att känna igen, så svarta var de av sot och smuts. Som tur var seglade man i lugnt väder, man satte ut en livbåt och från den var det bara att kasta sig i sjön. Upp kom man ren. Den 14 december fick man sikte på den låga, sandiga kusten av Uruguay och dagen därpå passerades Montevideo på avstånd. Det dröjde inte länge förrän fartyget kunde segla in i Buenos Aires där man bunkrade. Nästa mål var Falklandsöarna, ett besök som ingick i den vetenskapliga planeringen. Under nästa vinter skulle de bli fartygsexpeditionens viktigaste stödjepunkt. Ett annat skäl för besök var att anskaffa några hundar att ha som dragdjur i isregionerna till hjälp för de grönlandshundar som medförts från Göteborg. Natten till den sista december 1901 kom fyren utanför Port Stanley i sikte och tidigt följande morgon var alla samlade på däck för att betrakta infarten. I vattnet svärmade pingviner och här och där såg man sjölejon komma simmande. Port Stanley var med sina 900 invånare huvudorten på Falklandsöarna. Det korta uppehållet där präglades av mottagningar och fester för de svenska vetenskapsmännen. På nyårsdagens eftermiddag skulle det bära av igen. En ortsbo hade fått i uppdrag att samla ihop ett tjugotal hundar, alla av skotsk fårhundsras, till urval. En av dem, lystrande till namnet Jim, var ett riktigt vilddjur som bet omkring sig åt både människor och hundar, och särskilt tycktes han ha fattat ett dödligt hat till en stor, svart hund som hette Tom. Perfekta båda, ansåg man i expeditionen, i förhoppning om att deras vilda lynne skulle kunna omsättas i nyttigt arbete. Svenskarna anade att de hade framför sig djur som var olämpliga till vakthundar och svåra att sälja. Men ägarna passade på att begära en oblyg betalning – och vad skulle i denna fråga okunniga svenskarna göra – hundar behövde man men ackordera om priset kunde man inte. Nåväl, man valde ut åtta av dem, inklusive Jim och Tom, som genast fördes ombord. Färden kunde fortsätta söderut och nu återgår berättelsen till de platser där man gjorde ett uppehåll, öarna Snow Hill och Joinville och trakterna däromkring.

I planerna ingick att finna lämpliga övervintringsplatser. En sådan var Seymourön. Två båtar sattes ut, medförande dels en 4 m lång stång som skulle fungera som vale, med påspikade bräder längst upp, målade i en lysande färg, dels proviant för en hel vinter: 75 kg hundkex, 50 kg korngryn (men det skulle visa sig för litet bakpulver), 20 kg margarin, 10 kg socker, lika mycket salt, 12 kg torkad potatis, 12 kg torkade grönsaker, torkat kött och köttkonserver. te, kaffe, choklad och tobak, en köksspis, kol, 10 liter fotogen, tändstickor och brännsprit, ett järnspett, bräder, några meter segelduk och 150 gevärspatroner. Förutom detta fördes i land bräder med tillbehör för att bygga boningshus. Allt packades ned i trälådor som täcktes med presenningar. För att skydda dem från stormar lades stora stenblock ovanpå.

När arbetet var klart märkte man att isen tätnade och att Antarctic hade drivit bort från ön. Det blev därför ett hårt arbete att ta sig ut till fartyget. Att göra i ordning ytterligare en depå ingick i arbetet. Valet stod mellan Christensenön och Kap Framnäs. När det var gjort kunde expeditionen bege sig vidare in i det okända. Redan där den nu var, hade den nått fram till den sydligaste punkt, som någon bara en gång tidigare hade besökt, nämligen besättningen på det norska valfångstfartyget Jason 1893.

Del IV

Tre grupper kom att övervintra mellan 1902 och 1903, på olika ställen, utan att veta om varandra. Det dagliga livet var hårt och krävande, kännetecknat av slädfärder till okända trakter, stormar, långa vandringar på isen, allt inom ramen för det vetenskapliga arbetet, jakt på säl och pingvin för matens skull och hela tiden väntan på undsättning, på att Antarctic skulle återvända. Nöden har ingen lag, heter det. En grupp kom så småningom att sakna jäst vid bakningen. När man skulle använda återstoden av den torkade potatisen visade det sig att denna var svart och förstörd. Erik Ekelöf, bakteriologen och läkaren, lade ett prov under sitt mikroskop och iakttog då en organism som liknade en jästsvamp. Han började odla de i en särskilt tillagad deg som fick stå några dagar i en öppen flaska – och verkligen, degen kunde fås att jäsa. För resten av tiden fick denna grupp under hela vintern ordentligt jäst bröd, som smakade bättre än det som hade tillagats med brödpulver.

Antarctic bland skruvisvallarna.

Den 29 november 1902 hade docenten J. G. Andersson och två besättningsmän åkt i väg på skidor i hopp om att nå Snow Hill. En av dem drog en släde lastad med tält, sovsäckar och proviant. Tanken var att Antarctic skulle ta sig fram till vinterstationen men om fartyget inte hade kommit fram senast den 10 februari skulle de tre återvända till sin utgångspunkt tillsammans med dem som hade övervintrat vid Snow Hill. Under tiden sökte Antarctic forcera ismassorna. Det blåste friskt nedifrån glaciären och kapten Larsen styrde ut från land mot norr för att komma förbi Joinvilleön. Dessa trakter hör till de farligaste ett fartyg kan befara eftersom undervattensklipporna utanför Danger Isles inte märks förrän det törnar emot dem. En lång rad av isberg gjorde situationen lättare. På nyårsaftonen forcerades isen en stund åt öster, men på kvällen var det åter stopp och man måste förtöja vid ett isflak. En kraftig nordlig vind gjorde att isen satte sig i drift söderut. Antarctic fördes redlös av isen söderut, än med bogen, än med aktern, än med bredsidan före. Det var omöjligt för kapten Larsen att navigera, han hade bara att vanmäktigt stå och åse naturkrafternas lek. Framåt gick det, snabbt, bland hundratals lurande faror men utan den ringaste möjlighet att agera. Fartyget kryssade mellan isbergen, genom passager så farliga att inte ens en så erfaren skeppare som Larsen skulle ha vågat sig dit i isfritt vatten. Mot kvällen den 2 januari var driften så stark att alla började frukta att strömmen skulle ta fartyget tillbaka till land. På Larsens inrådan sov alla med kläderna på, färdiga att hoppa ur kojen vid första signal. Dagarna gick. Den 4 januari befann sig Antarctic 20 sjömil söder om Danger Isles och något hade hänt med vädret. Isen glesnade och snart var fartyget ute på öppet vatten. Men säg den lycka som varar – vid Pouletön blev allt som förut igen. Så förflöt de närmaste dagarna.