Del V, VI och VII

Den 10 januari vaknade alla vid en snöstorm som kom från syd. Fartyget blev vitare för varje minut, master, skorsten och vant bekläddes med isbark. Under förmiddagen hade skruvningarna knappast märkts och alla tog det som ett gott omen. Men just som vetenskapsmännen efter middagen satt och spelade kort började fartyget plötsligt att skaka som ett asplöv och ett våldsamt brak jagade kortspelarna upp på däck för att se vad som var på färde. Nu hade ispressningen nått en oerhörd styrka. Fartyget höjde sig mer och mer under det att isen smulades sönder till ett mjöl utmed sidorna. Aktern stod nu 4 fot högre än normalt. Sedan hände ingenting och alla gick till kojs i förhoppning om att morgondagen skulle se ljus ut. Men mitt i natten hördes ett brak, den ena skrällen följdes av den andra och så lade sig Antarctic sig över på babord. Med ett språng var alla uppe på durken, klädda i vad de hann få på sig. Nere i maskinrummet stod vattnet redan en fot. Styrman gav order: ”Purra alle man, kläd er varmt, tag med vantar”. Karl Andreas Andersson fick order att tömma en saltbinge akterut, för att man skulle komma åt läckan. Han hivade mekaniskt upp den ena saltpytsen efter den andra medan saltet strömmade ned för hals och armar på honom. De första timmarna klarade man att hålla fartyget och vattenpumparna tycktes fungera normalt. Kocken och stewarden skötte sin matlagning som om ingenting hänt, och på vanlig tid samlades man till lunch nere i gunrummet. Man visste att rodret var bräckt och att flera rör i maskinen var trasiga. Allt var förrädiskt lugn. Katastrofen inträffade vid ett- tiden på natten. Vattnet hade nått mellandäck och hon sjönk snabbt. ”Kapa förtöjningarna” löd Larsens order. Mesanmasten slog mot kanten av ett isflak och knäcktes, följt av stormasten, vimpeln med namnet Antactic försvann i vågorna. Bogsprötet, den sista masttoppen … allt var borta.

Det lider mot slutet för Antarctic

Återstod nu för Carl Skottsberg och Karl Andreas Andersson, de två vetenskapsmännen, och den 18 man starka besättningen att ta sig till land, i första hand till Pouletön, vars branta topp reste sig i nordnordväst. Man hade i god tid lastat ut mycket av tillhörigheterna men allt låg nu i en enda röra på isflaket. Livbåtar, kläder, matvaror … men ingen visste när räddningen skulle komma. Dittills under expeditionen hade ingen blivit sjuk – nu hände det. Den norske matrosen Wennersgaard, 21 år, blev sjuk och avled. Hur skulle man begrava honom? Man grävde ut en djup grop i snön där han lades i sin sovsäck. Stämningen var låg och förblev så. När skulle räddningen komma? Veckorna gick och inget hände. På Falklandsöarna och i Buenos Aires borde man liksom i Sverige förstå att något allvarligt hade inträffat, när den telegrafiska kontakten var avbruten. Så en dag sågs fartyg vid horisonten. Det visade sig vara den argentinska regeringen som hade skickat ut dem. Samtidigt hade från Sverige fartyget Frithiof avseglat mot Sydpolen.

”En argentinsk örlogsman – nästan ofattligt! Andlösa av spänning står vi nere på isvallen vid stranden, jag tar kikaren från ögonen, den första båten närmar sig. Tydligare och tydligare urskiljer jag mina kamrater, där är ju Johan Gunnar, där Karl Andreas Andersson, sannerligen står inte Duse i fören! De hoppar i land, jublet är oändligt, frågor och svar haglar i luften. Där kommer Karl Andreas och häller i åt mig en sup zoologisk sprit, Bodman har några sockerbitar, Duse en bit choklad och en cigarrett. Det är min första festmåltid”.

Färden hem till Sverige tog lång tid men i gengäld väntade så småningom vid kajen i Malmö stora människomassor som hälsade dem välkomna hem, där liksom senare i Stockholm och Uppsala.

Bildtext: Frithiof var ett segelfartyg men också utrustat med ångmaskin.

Besättningen och de svenska vetenskapsmännen var räddade, men det visste man inte hemma i Sverige. Där var både familjer, myndigheter och tidningsfolk fulla av oro för hur det skulle gå för dem. En av de bästa källorna för att veta det är Axel Klinckowströms memoarer i två delar: Klinkans minnen, som kom ut 1933. Författaren var vid denna tid docent i zoologi men blev mera känd som naturforskare och upptäcktsresande.

Nere vid Snow Hill hade en vinterstation uppförts där Nordenskiöld med fem följeslagare hade övervintrat medan deras fartyg Antarctic vände stäven mot norr för att tillbringa vintern i varmare luftstreck. I november 1902 hade Antactic åter vänt söderut för att hämta övervintrarna och sedan dess inte hörts av. Medan veckorna gick ökade oron bland färddeltagarnas vänner och släktingar – i pressen ställdes allt mer högljutt kravet på en svensk undsättningsexpedition. Det dröjde inte länge förrän regeringen insåg att något måste göras. Axel Klinckowström kontaktade sin svåger, kapten Olof Gyldén, sjöofficer, vetenskapligt utbildad hydrograf och lärare i navigation vid Sjökrigsskolan i Stockholm. Han ställde genast upp. Klinckowsrröm följde med som vetenskapsman med uppgift att överlämna eventuella fynd till Naturhistoriska riksmuseet. Riksdagens båda kamrar beviljade medel. Det dröjde inte länge förrän kapten Gyldén hade hittat ett lämpligt fartyg, Frithiof, som utrustades för den långa resan. Frithiof som egentligen var egentligen ett valfångstfartyg hade erfarenhet av istäckta områden och kom närmast från Tromsö. Den 18 augusti 1903 lämnade segelfartyget Skeppsholmskajen i Stockholm under hurrarop från åskådarmängden och medan ångslupar och skärgårdsbåtar visslade och hälsade med flaggorna. Via Nordsjön kom man till Plymouth där allmänheten gjorde stora ögon: bilar som vid denna tid fortfarande var ytterst sällsynta var ett vanligt inslag i trafiken, blandade med väldiga elektriska spårvagnar. Både besättning och deltagare började få en försmak av vad som skulle följa även i Sverige. Den 13 september anlöptes Madeira. I huvudorten Funchals hamn väntade fartyget Français, som tillhörde den franska Charcotexpeditionen och även det var på väg mot Sydpolen. På det hade man ambitionen att komma först till svenskarnas undsättning men nu var man enig om att samarbeta. Nästa anhalt blev Buenos Aires och där fick man höra de senaste nyheterna. Via telegrafmeddelande räknade man med att just i Buenos Aires träffa på kanonbåten Uruguai, redo att tillsammans segla söder ut. Den hade redan tre veckor tidigare begivit sig söderut för att på egen hand ta upp spaningarna efter svenskarna. Svenskarna på Fritjof uppfattade konkurrensen som att den argentinska regeringen ville satsa allt för att komma före alla andra.

Del VII

Artikelserien om den svenska sydpolsexpeditionen till Antarktis, där Karl Andreas Andersson från Stenkyrka på Tjörn ingick, närmar sig sitt slut. Hemma i Sverige visste man inte att ett argentinskt fartyg hade hämtat deltagarna. Därför utrustades en räddningsexpedition som med fartyget Fritjof seglade söderut. Men i Buenos Aires upptäckte man dels att den franska båten Français hade samma uppgift som svenskarna, dels att ett argentinskt krigsfartyg tre veckor tidigare hade givit sig av mot Sydpolen för att ta upp spaningarna efter svenskarna. Svenskarna uppfattade konkurrensen som att den argentinska regeringen ville satsa allt för att komma före alla andra. Det var en toppmodern torpedjagare som utrustats för att klara svåra ishinder, dessutom försedd med övervintringsproviant, pälskläder mm. Men även om argentinarna var före så låg Français tio dagar efter. Färden gick vidare för Fritjof och den 27 november 2003 siktades Sydshetlandsöarna och man fortsatt förbi Ludvig Filips land och Joinvilleön, bekanta för läsarna från tidigare avsnitt. Dagarna gick och den 1 december firade man Oskar II – precis som man hade gjort på expeditionen - men då var det hans födelsedag, nu mindes man kungens namnsdag, och den begick man ståtligt med festmiddag och champagne. Det kan nämnas att Oskar hade kommit in i almanackan först två år tidigare, 1901. Efter middagen samlades man i gunrummet, punsch framsattes och fartygschefen höll ett högstämt tal följt av kraftiga hurrarop. Isen blev allt tjockare och Fritjof fick svårt att ta sig fram. Det gällde att hitta en plats där fartyget kunde ligga tryggt. Klinckowström berättar: ”Äntligen! En sista spurt och jagarbommen glider in över fasta isen. I ett ögonblick ha ett halvt dussin mannar firat ned sig på isen, spett och korpar klinga och isskärvorna flyga omkring. Djupa hål huggas upp i den nära två meter tjocka isen till fäste åt isankarna, och äntligen andas man ut – Fritjof ligger säkert förankrad i skydd för all fara – åtminstone så länge vinden inte behagar slå om eller isen bryta upp. Någonstans borta i snöyran i lovart på cirka ett trettio kilometers avstånd veta vi att vi ha Snow Hill, målet för våra ansträngningar”.

Den 4 december 1903 blev minnesvärd – stormen hade bedarrat, det var ett önskeväder. Nu skulle vandringen börja, tre mil fram och lika långt tillbaka. Det fordrade slädar, en rejäl packning med extra par skidor, gevär och en mauserpistol, ryggsäckar och näverkontar, ett ombyte raggsockor per man, proviant, kamera, tobak, spritkök, tändstickor – men först en rejäl frukost i animerad stämning. I stället för skidor skulle de ha haft god användning för skridskor – stormen hade sopat isen fullkomligt ren. Vandringen gick sakta, Fritjof försvann så småningom ur sikte men vandrarna tycktes stå på samma plats och inte komma framåt. Snow Hill verkade vara långt borta. Äntligen kom stugan på Snow Hill i sikte. Men varför såg de inga människor eller hörde några röster! Framme vid målet var det tomt och tyst. En död hund utanför knuten. En dörr på glänt, en mörk förstuga fylld med snö, samlingsrummet belamrat med instrument och redskap, allt stod så som det nyss hade blivit lämnat. Man tittade försiktigt in i sovrummen: britsar över varandra likt kojerna på ett fartyg. renskinnsfällar … och så föll blickarna på bordet. Tre omsorgsfullt korkade glasflaskor, två av dem med observationsjournaler adresserade till Geografiska sällskapet i Stockholm, den tredje till Chefen för den svenska undsättningsexpeditionen och ett meddelande: ”Den 9 november anlände hit till stationen kanonbåten Uruguai, av Argentinas regering utsänd till expeditionens undsättning”. På den gulvita, fläckiga vaxduken stod i stora bokstäver skrivet: