|
Bohusläningen den 25 nov 2003.
Grundsunds
kapellförsamling
Skaftö är en av
de bohuslänska kommundelar som gjort sig känd för att helhjärtat
arbeta med att teckna ner sjöfartshistoria. Nu får Skaftö dessutom
ett tillskott till sin kyrkliga historiebeskrivning.
Sven H. Gullman
är mannen bakom berättelsen om kapellförsamlingen och livet i
Grundsunds prästgård 1798 - 1888.
Förste prästen
i församlingen hette Carl Lorentz Rönnow, kom från Strömstad och
orsakade en mindre skandal då hans hustru var gravid i nionde
månaden när de skulle gifta sig. 1805 förrättade kyrkoherde Beckeman
från Morlanda vigseln och herden gav inte sken av att ha upptäckt
att bruden hade 18 dagar kvar till nedkomsten. Man han bör ha känt
till det, skriver Gullman.
Med anledning
av händelsen ställer Gullman frågor som inte har några svar. Kunde
Rönnow framstå som ett sedligt föredöme för de unga i Grundsund och
skulle det inte bli svårt att predika om bibeltexter som fördömer
otukt och äktenskapsbrott?
200 år senare
kan man spekulera i detta, skriver Gullman. Kanske tog inte
ortsborna så allvarligt på händelsen.
Rönnow fick
dock senare i livet svårt att få befordringstjänster och en teori
kan vara att han gjort bort sig hos domkapitlet. Men Gullman har
granskat den teorin och funnit att Rönnows snedsteg inte låg honom i
fatet.
Icke desto
mindre var Rönnow den mest meriterade som 1820 sökte en
komministertjänst i Forshälla men tjänsten gick till en mindre
meriterad Gullholmenpräst.
Ett stort
avsnitt i boken utgör berättelsen om Olof Henrik Larsson, född 1842.
Han kom senare att bli Hellgum i Selma Lagerlöfs bok Jerusalem, som
också blev en stor TV-serie.
Henriks
frispråkighet och kritik mot den tidens kyrkliga förkunnare skapade
oro på Grundsund och vid ett tillfälle svarade han prästen att "Guds
ord består icke i ord utan i kraft".
Henrik blev
styrman men gick i land, hamnade i Chicago och anslöt sig till
metodisterna.
Omkring 1890
reste han till Nås i Sverige och värvade många från statskyrkan med
sin karismatiska utstrålning. Målet var att få folk att fara med
honom till Jerusalem. Olof Henrik Larsson kommer att leva kvar för
eftervärlden, skriver Gullman. Inte för sitt borgerliga namn utan
som Hellgum, det namn som Lagerlöf gav honom i sin romansvit. Att
Hellgum var från Grundsund var tidigare okänt, men under de senaste
decennierna har detta ändrats vilket framgår av nyare litteratur.
Gullmans bok är
en totalinventering av vad arkiv har att visa upp om Grundsunds
kapellförsamling. Han har gjort många intervjuer med anförvanter
till prästerna. Boken kompletteras med fotografier och skisser och
känns angelägen som en viktig del i arbetet med att säkerställa vad
som hänt i denna del av Skaftö.
Sven H. Gullman
är Grundsundsbo, fil. mag. och gymnasierektor i Stockholm.
Terje
W. Fredh
Tillbaka
LysekilsPosten den
10 nov 2003.
Grundsunds
kyrkliga historia i bokform
Där Grundsunds
prästgård en gång stod för 200 år sedan ligger idag
församlingshemmet. I lördags var det fullsatt när Skaftö Gille
presenterade Skaftöskrift nummer 16. Skrift är ett blygsamt ord för
detta förnämliga arbete. Det handlar om en bok i ordets bemärkelse.
Gullman är
grundsundsbo och har arbetat som skolledare och rektor vid gymnasier
i Stockholm. När Grundsunds kyrka för fyra år sedan fyllde 200 år
började Gullman forska efter material till en bredare historik. Vid
lördagens träff berättade Gullman om arbetet som varit mycket
omfattande. Berättelsen är i dagboksform och börjar 1799 när
strömstadsbon Carl Lorentz Rönnow blev kapellpredikant.
Rönnow blev
präst i en tid då det var krogförbud lördag kväll mot söndag och
lekstugor för ungdomar var förbjudna.
Det saknas inte
pikanta detaljer i Gullmans historiebeskrivning. Den 2 augusti 1805
gifte sig Rönnow med jungfru Christina Didriksson från
Blåbergsholmen. 18 dagar därefter föddes Christina. Dottern kom att
heta Lovisa Christina Lindholm. Gullman ställer några frågor i boken
och undrar om Rönnow i fortsättningen kunde framstå som ett sedligt
föredöme för ungdomarna i Grundsund. Skulle det inte bli svårt för
Rönnow att predika över bibeltexter som fördömer äktenskapsbrott?
Något svar ges inte och tydligen glömde de kyrkliga ortsborna bort
Rönnows misstag.
Sven H.
Gullmans arbete är anmärkningsvärt detaljrikt och skrivet på ett
språk som är lätt att läsa.
Tidigare har Skaftö gjort sig känt som en ort där man tecknat ner
sjöfartshistoria väl. Nu sällar sig den kyrkliga historien till
detta faktum.
Terje
W. Fredh
Tillbaka
Släkthistoriskt Forum nr
3/04
Rikt sillfiske gav pengar till kyrka och präst
Grundsund ligger på Skaftö i mellersta Bohuslän mellan Orust och
Lysekil. Det är numera populärt som turistort under sommaren.
Samhället hörde till de fiskelägen som tack vare Gustav III:s
hamnordning 1771 fick möjlighet att bygga egna kyrkor och anställa
präster. Förutsättningen var att det inte då eller för framtiden
skulle påverka moderförsamlingens och pastoratets ekonomi. Invånarna
utmed bohuskusten hade sedan mitten av 1700-talet fått ett
ekonomiskt uppsving tack vare de ovanligt stora fångsterna av sill.
Mellan 1747 och 1809 pågick den sista stora sillfiskeperioden på
västkusten. På Skaftö fanns det sedan 1500-talet ett samhälle med
kyrka och präst, nämligen Fiskebäckskil. Grundsund blev en
kapellförsamling inom Morlanda pastorat 1798. Året därpå stod kyrka
och prästgård klara att ta emot den 25-årige, nyligen prästvigde
Carl Lorents Rönnow. Dessförinnan hade Kungshamn, Lysekil,
Gullholmen, Käringön, Klädesholmen och Rönnäng låtit bygga egna
kyrkor och anställt präst. Detta berättar Sven H. Gullman om i boken
Grundsunds kapellförsamling , utgiven i november 2003 av Skaftö
Gille som nummer 16 dess skriftserie. Boken har underrubrikerna
"Livet i Grundsunds prästgård under 90 år. Grundsunds
kapellförsamling 1798 - 1888". Den har 166 sidor i A4-format, är
inbunden och rikt illustrerad. Avsnitten om prästerna följs upp av
förteckningar över dessas avkomlingar liksom över präster i
Göteborgs stift under de angivna åren.
Åren 1851 - 1888 innehades den ordinarie kapellpredikantjänsten i
Grundsund i tur och ordning av tre prästmän, som under sin
tjänstgöring snabbt blev populära, nämligen Nils A. Lindblom, Gustav
Vilhelm Medin och Emil Theodor Malmstedt. Gemensamt för dem var att
Grundsund blev deras första missiv efter prästvigningen i Göteborgs
domkyrka och att de slutade som kyrkoherdar. De hade under sina
studier i Lund präglats av schartauanismen som för lång tid framöver
kom att utmärka fromhetslivet bland fiskarbefolkningen. Först i
raden var Nils A. Lindblom. Om honom berättas det att när han 1869
skulle flytta till Bro vid Lysekil som komminister, fylldes kajer
och bryggor av gråtande grundsundsbor som såg båten med den avhållne
prästen och hans familj segla bort. Lindbloms egen uppväxt i norra
Halland saknade helt studietraditioner. Han skulle som de flesta
jämnåriga arbeta i jordbruket men ville inte nöja sig med det. Han
kände en inre kallelse. Trots att han avvisades av kyrkoherden med
"bliv vid din läst", gav han inte upp. Prästen insåg att han hade
att göra med en ovanlig begåvning och gav honom lektioner. Lite
överårig blev han prästvigd men nådde till slut 1874 en
kyrkoherdetjänst i Bollebygd.
Efter Lindblom kom Gustav Vilhelm Medin. Han var 28 år och ogift
när han kom till Grundsund. I hans första konfirmandkull fanns det
en 14-årig flicka, som bodde på Gåsö utanför Grundsund. Sa det klick
hos den mogne prästmannen när han fick se Hilma Bernhardina? Då
Medins första hustru, två år efter giftermålet dog i barnsäng, sökte
han upp sin forna konfirmand. Trots familjens motstånd blev den nu
25-åriga kvinnan hans hustru och hon slutade sina dagar som
prostinna i Morup i Halland 1915. Det är under Medins tid i
Grundsund som Olof Henrik Larsson gör sig uppmärksammad, inte
särskilt positivt, i det schartauanskt präglade fiskeläget
Grundsund.
För Olof Henrik Larsson (född 1842 i Grundsund – död 1919 i
Jerusalem) borde framtiden ha varit utstakad. Liksom hans jämnåriga
var det sjön och fisket som gällde. Han gick också till sjöss men
han ville komma längre och började studera navigation. När Larsson
var 20 år avled hans föräldrar och då drog han ut i världen. När
Olof Henrik före det stora uppbrottet då och då kom tillbaka till
hemorten tog hans strid med pastor Medin i trosfrågor. Han hade
påverkats av frikyrkliga idéer som gick stick i stäv med den
schartauanska fromheten i Grundsund. Det blev åtskilliga dispyter
innan Larsson lämnade orten för gott - och både präst och församling
kunde andas ut när han emigrerade till USA.
I USA grundade Larsson en luthersk kyrka men kom - olyckligtvis,
får man kanske säga - snart i kontakt med mrs Spafford, och sedan
dröjde det inte länge förrän denna dam helt tog över ledningen.
Larssons äktenskap med en flicka som hade utvandrat från Nås i
Dalarna kom att bli inledningen till det som är allmänt känt,
utvandringen till Jerusalem. Där var det mrs Spafford som bestämde
och den kuvade Larsson slutade sitt liv i total utfrysning. Till
litteraturhistorien går Olof Henrik Larsson som Hellgum i Selma
Lagerlöfs roman ”Jerusalem”.
Under Emil Theodor Malmstedts tjänstgöringstid ökade befolkningen
på Skaftö avsevärt och tanken väcktes att låta ön bilda en
församling. Detta blev verklighet 1888 och därmed hade Fiskebäckskil
och Grundsund spelat ut sin roll som kapellförsamlingar. Malmstedt
valdes till komminister, en tjänst som han innehade till 1900 då han
blev kyrkoherde i Träslöv.
Författaren har givit framställningen formen av en dagbok något
som bidrar till att berättelsen blir personlig och kommer läsaren in
på livet. Det är en fängslande skildring av livet i ett bohuslänskt
fiskeläge på 1800-talet som Gullman ger i sin bok. Kontakterna
mellan präst och församlingsbor blev intensiva. Till det bidrog det
utsatta läge som befolkningen befann sig i. Inte sällan gick både
fiskebåt och besättning under vid stormar på Nordsjön. Vid sådana
tillfällen var det prästen som stod för trösten.
Sven H. Gullman valdes nyligen till ordförande i Skaftö Gille.
Stig Jarlevik
Tillbaka
|
