|
Bohusläningen den 28 dec 2009.
Ett kapitel
gav mersmak - Historien om fisket vid Shetland har blivit bok.
Långafisket
vid Shetlandsöarna har varit utbrett bland bohusläningarna.
Sven H. Gullman har skrivit en bok som bidrar till historien om de
bohuslänska fiskarna.
Under andra
hälften av 1800-talet växte det bohuslänska Shetlandsfisket fram.
Det var under
sommarmånaderna som det fiskades långa på bankarna runt
Shetlandsöarna. Från sekelskiftet och fram till mitten av 1900-talet
var det en betydande näringsgren i Bohuslän.
– På 1970-talet upphörde i stort sett Shetlandsfisket efter långa
och 1992 gjordes den sista fiskeresan till Shetlandsöarna av en
bohusläning, säger Sven H. Gullman.
Han är författare till boken Bohusfiskare på Shetland och Swedish
Kirk och berättar om just de bohusläningar som livnärde sig på fisket
kring Shetlandsöarna.
Den siste bohusläningen som gjorde resan var Klas Berntsson från
Grundsund.
Kvoter kvävde fisket
– Fisket börjar
avta på 60-talet i och med de ekonomiska zoner som införs i
nordhavet. Det hindrade bohusläningarna från att fiska långa, säger
Sven H. Gullman.
– När man sedan införde kvotsystem på 70-talet fick Sverige en så
liten kvot att långafisket dog ut.
Sven H Gullmans
pappa fiskade runt Shetlandsöarna men det är inte därifrån intresset
kommer.
– Jag föreslog Bohusläns museum att ge ut en bok om fiskarnas kyrka
på Shetlandsöarna men blev i stället erbjuden att skriva ett kapitel
om detta till deras årsbok, säger Sven H Gullman.
Det kapitlet gav mersmak och sedan blev Sven H. Gullman kontaktad av
en förläggare som bad honom skriva om Shetlandsfisket.
– Jag hade redan väldigt mycket material så jag tackade ja och
började forska och skriva, säger Sven H. Gullman.
Detta var i januari 2007 men det är först nu som boken ges ut.
Redan 2004 gav
Sven H Gullman ut sin första bok som handlar om klosterberget Athos
i Grekland. Just nu jobbar han på en bok om vallfärdsorten Lourdes i
Frankrike.
– Jag gillar
att skriva och har haft tur med förläggare som vill ge ut det jag
skrivit, säger Sven H. Gullman.
Andreas
Heneborn
0522 – 992 00
Signum nr 6 - 2010
Den lilla staden Lourdes i
Sydfrankrike är Europas mest besökta pilgrimsort. Trakten omges både
av kontroverser och av mystik. Platsen är belägen i Pyrenéerna och
besöks årligen av mer än sex miljoner människor från hela världen,
på grund av att en 14-årig flicka, Bernadette Soubirous, år 1858
påstod sig ha sett Jungfru Maria där i Massabielle-grottan, en
händelse som den katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes (Notre
Dame de Lourdes). Enligt den religiösa traditionen sprang det även
fram en källa med vatten i grottan. Hit kommer personer i alla
åldrar och från de mest skilda omständigheter; många återkommer år
efter år.
Besökarna dricker detta vatten från
kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och
badar eller tvättar sig i det tolvgradiga vattnet, allt för att
efterfölja de uppmaningar som Jungfru Maria gav till Bernadette. Av
samma skäl har kyrkor byggts i området och processioner sker till
Guds ära. Den katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är
heligt, utan att det är tron som gör vattnet heligt.
Lourdes tar emot över 100 000 sjuka
per år. Endast ett sextiotal mirakler har godkänts av kyrkan, och då
efter en mycket ingående fackmannamässig medicinsk granskning. Desto
fler har upplevt förbättringar på olika sätt. Få pilgrimer torde
dock lockas till Lourdes med sikte på att miraklet skall gälla dem
själva.
Det man upplever i Lourdes är
ytterst svårfångat i ord och bild och den dokumentation som finns
spränger alla ramar i sin enorma omfattning. Mängden säger något om
utmaningen i en sådan uppgift. Den inbyggda svårigheten ligger i att
det för de allra flesta pilgrimer handlar om inre skeenden, och för
författare gäller det att i skrift begränsa sig till det som är
relevant och synligt. Även på de nordiska språken finns litteratur
som försöker fånga fenomenet Lourdes.
Vill man närma sig ett så
kontroversiellt objekt måste man först fingranska vem som har
skrivit/filmat, vad målet är och vad man själv vill ha som
läsare/betraktare, alltså först bilda sig en helhetsuppfattning. Det
är med andra ord centralt att ta till sig sammanhanget, kontexten,
för att öka förståelsen av upplevelsen.
I Lourdes står Jungfru Maria,
processioner och bikt i fokus, vilket innebär att man på plats tar
del av en helt överväldigande katolsk kultur, som i sin massivitet
inte lämnar någon oberörd. Denna fromhetstyp kan vara direkt
provocerande för den som inte har den referensramen eller delar de
värderingarna...
... Lourdes. Visionerna – källan
– undren av katoliken och för detta skolledaren Sven H. Gullman,
född 1928. Att Gullmans ambition och ansats försöker vara bred kan
man inte ta miste på. Här finns också en introduktion till de
antiklerikala stämningar som rådde i Frankrike vid tiden för
uppenbarelserna. Som i så många andra introduktioner finns också en
genomgång av de mirakler som officiellt har godkänts. Värdefulla
upplysningar för icke-katoliker ges, vilket inte minst har sin
förklaring i Gullmans egen bakgrund, i schartauansk
svenskkyrklighet. Man kan dock misstänka att ännu fler upplysningar
kunde ha varit på sin plats; ingen kan till exempel ha lämnats
oberörd av de bildstrider som rasat i delar av svensk kristenhet.
Därför borde man kanske ha kommenterat att Jungfru Maria, återgiven
som bild (skulptur) bärs först i den berömda ljusprocessionen i
Lourdes. Katolska devotioner behöver förklaras för varje ny
generation, eftersom det rör sig om mycket speciella fromhetsuttryck
som inte bara väcker starka känslor utan vars innebörd måste hållas
aktuell även för den som utövar devotionen. Det är därför man med
tacksamhet läser kapitlen om Jungfru Maria, om vattnets betydelse i
Bibeln och om rosenkransen...
... Oavsett om man hämtar
informationen är dock den egna pilgrimsresan till Lourdes det bästa
sättet att lära känna platsen och att på ett personligt plan ta del
av dess möjligheter ...
Bengt Säfsten
Tillbaka
|
